Vilka minnen som kommer tillbaka från förra sommaren, från stadsfesten, och allt. Konfalägret i munkviken, usch. Jag vill egentligen inte tänka på det, men går inte göra nåt åt, jag blir både extremt glad, för de 9 månaderna var ju de bästa, men ajaj, vad ont de gör! det gör de verkligen, och det har ändå gått över 2 månader.
Det värsta är ju att det inte går en dag utan att man på något sätt tänker eller kopplar saker till han, allt är sjukt, hur hjärnan kan göra så, kan den inte bara halvt glömma allt för en stund.
En har då turen, att dra till hösten och slippa se. Själv kommer man nog bli lite smått plågad , särskilt om det kommer vara som det var i fredags, att man typ får panik och inte har någon aning om vart man ska ta vägen så fort man får en syn. Men då har det ju gått ännu längre tid. Så förhoppningsvis har hjärtat läkt ännu mer.
Och om 21 dagar skulle det varit ett år. Vilket också gör ont att tänka på. Den 23/7-07-----23/7-08 ONEJ
Undra om han fattat hur mycket ont han faktiskt gjort i mitt liv i en tid framöver....